Sydsvenskan 2023-01-20
De minsta krypen får huvudrollen

Framför en svart målning av Julia Selin halvligger en man i rostfritt stål som Matti Sumari skurit ut ur en gammal diskbänk. Platt som en teckning men med den skickliga artistens känsla för kropp och volym. Den blänker likt en spegel, och betraktaren ser sig själv i den polerade, utbankade ytan. Reflexerna skapar dialog med Selins blanka, svarta stråk.

Den rostfria mannens fingrar och tår är gjutna i ovanliga metallegeringar och ser ut som små sniglar eller larver. De verkar stå i kontakt med de slingriga, vita spåren efter insekter på Selins mörka duk.

Sumari och Selin får oljefärg, stål, koppar, plast, tusch att lira ihop; materialen har stor betydelse för samspelet mellan de olika verken och utställningens insektstema.

Nere i källaren har Selin bidragit till entomologin med en liten gullig, larvliknande bild i rött. Den visar vägen in i tegelvalvet där Sumaris “Konstnären” sitter. Skulpterad av kasserade plastkärl poserar han lite fundersam ungefär som Rodins ”Tänkaren”. Fast Sumari är mer uppsluppen och tänder ljus i plastkroppen samtidigt som jättelika mikrober och bakterier käkar på huvud och skuldror. Befriande absurt – installationen i källaren är en existentiell fars med de minsta krypen i huvudrollen.

Åter uppe i entréhallen upptäcker jag en av Sumaris larver av legerade metaller. Ensam på väggen kryper den mot övervåningen. Där väntar en överväldigande upplevelse. Selins tuschteckningar fladdrar och flimrar över väggarna. De liknar närbilder av insektskroppar; lika sköra som pigmenten på fjärilars vingar. De här ögonblicksbilderna påminner om de små djurens korta liv.

Selins teknik är suggestiv. Hon trollar med dov svärta, silvriga gråtoner och vitt som flyter i små rännilar över pappret. I varje teckning finns ett oändligt djup. Jag känner mest till henne som målare, och här visar hon att också det svartvita är färg för henne.

Hängningen är lyckad. Sumaris metalliskt blänkande larver av släktet ”Sorgliga slaggpendlare” dyker upp lite varstans och leder besökarens blick i nya riktningar; bildar oväntade accenter i Selins svärm av teckningar och påminner besökaren om att titta noga. En första blick räcker inte. Så har en guldglänsande slaggpendlare placerat sig högt över ett par små, lågt hängda bilder. Den ena kunde vara spår efter ett nattfly, den andra ett emblematiskt porträtt av en pälsänger – eller ”slaggpendlare” – i stil med Olof Rudbecks naturstudier från slutet av 1600-talet.

Den här liknar inget jag sett tidigare.

- Thomas Millroth


Konsten.net 2020-09-06
Gestaltar Julia Selins målningar ett uppåtstigande eller ett fallande? Skildrar de stillhet eller rörelse? Hennes stora mörkt upplysta dukar rymmer aningar om både och. Känslan av något fixerat och stillastående och en på samma gång pågående transformation ligger inbäddad i de glimrande färgytorna. Som en rofylld vibration, en puls som fortplantar sig.

Kanske är det de glödande färgpunkterna utspridda över bildytorna som skapar känslan av förflyttning och rörelse. De som får ögat att söka sig mot ljusfläckar och öppningar i den luftigt kompakta massan. Samtidigt bild och stoff. Med självklar auktoritet intar Selins verk ateljérummet hos Galleri Flach. Hängda över bröstpanelen styr och stör de ordningen i galleriets vita kub. Varje målning ett utsnitt ur samma totalitet, från samma ort.

Den rödglödgande ”Heat writings” (2020) bryter den tydliga vertikaliteten i de andra målningarna, och gestaltar ett annat perspektiv. Mer av en stillastående yta, som en inre glöd hos vatten eller lava. Målningen har en tecknad föregångare som ingår i en svit inramade svartvita verk på papper, samtidigt en fristående bildbank. Teckningarna tillför en precision utan att vara detaljerade, och utvidgar både utställningen och mitt intryck Julia Selins fängslande konstnärskap.

- Magnus Bons


DN 2020-09-02
Julia Selin målar natten med känsla och precision


”Nattmålningar” kallar Julia Selin sina nya verk på Galleri Flach i Konstakademiens hus ( t o m 3/10). Det är ett mäktigt måleri. Som i flera av konstnärens tidigare utställningar är det lätt att läsa in referenser både till romantiken och till 1900-talets olika modernismer, allt ifrån sagor och esoteriskt måleri över expressionism till spelvärldarnas portaler. Om romantikens landskap ofta beskrivs som bilder av inre själsliga tillstånd så framstår Selins målningar här som mer betraktande och registrerande. Ett intresse för natten, inte som drömmens eller det mystiska dunklets symbolism, utan dess former och framträdanden.

I en annan del av utställningen finns en serie kolteckningar i mindre format med titeln ”Moth shifts”. Här är det som att vibrationerna från nattfjärilens vingar och kropp hade registrerats med ett känsligt mätinstrument och överförts till det vita pappret.

Jag kommer att tänka på Stan Brakhages märkvärdiga experimentfilm ”Mothlight” från 1963. Inte bara på grund av nattfjärilen, utan också för besattheten i bildens materialitet som finns hos båda konstnärerna. Brakhage gjorde sin film helt utan kamera, istället placerade han fysiska beståndsdelar direkt mellan två filmremsor och spelade upp resultatet i projektor. Tunna blomblad och vingar från alla döda nattfjärilar han brukade hitta i sitt hus rullar förbi på remsan i ett ryckigt vackert flöde.

Det går ju inte att föra in natten på målarduken på samma direkta sätt som Brakhage gjorde med sina fjärilsvingar. Ändå är det som om Julia Selin gör just det, med imponerande känsla och precision. Och natten blir blågrön i vertikala sektioner eller brunröd och vrider sig kring sig själv.

- Milou Allerholm


*


Sydsvenskan, 2020-03-20
Missa inte Julia Selins målningar!

”Nightcrawlers”, daggmaskar – visst hörs det som en ovanligt passande titel då åkrarna står vattensjuka av regn, och Wanås öppnar för säsongen. Haidar Mahdis och Julia Selins utställning är precis så vacker som när solen blänker i gölar och fyllda diken. Och det skulle förstås ligga nära till hands att se Mahdis slingriga keramiska skulpturer som härvor av daggmaskar och Selins målningar som närbilder av underjordiska gångar. Men det tycker jag är alldeles för enkelt.

På podier mitt i galleriet står Mahdis tre verk. Formerna ringlar sig och glänser av flödande glasyrer som slumpen fått råda över. Grälla, blanka, spretiga påminner de mig om surrealistiska byggen tryfferade med överraskande detaljer. Men allt verkar vara i upplösning.Selins fem målningar är däremot sammanhållna och formstarka. Trots att hennes färger ligger i tjocka lager stannar uttrycket inte vid ytan. Hon är en mästare i att begränsa koloriten och samtidigt låta små nyanser växa till skiftande klanger.Det ligger nära till hands att tänka på naturen. I ”Hot soggy night mire” använder hon brända jordfärger som punktvis förtunnas så att målningen löser upp sig som då solen oväntat bryter genom grenverket i en skog. Värme och flimrande ljus blandas.

Selins färger ligger som reliefer på ytan. Strukturerna är viktiga; konsistens och transparens lägger något extra till de koloristiska klangerna. Det är överväldigande hur hon i ”Dark rain signs” med dunkelt pariserblått som bas låter färgen bilda fåror där varje förtunning glimmar till som ljusblixtar. Inget är för sprött för att noteras. I ”Moon yeast” reser sig orange i vågor, och målningen öppnar sig överraskande inåt som om det doldes en väldig rymd bakom en minimal glipa i mitten.Ju längre jag dröjer framför en målning desto mer sugs jag in i dess färgrum. Det är en mycket fysisk upplevelse som säkert hänger ihop med att spåren av konstnärens fysiska arbete är så uppenbara. Resultatet är en koloristisk koreografi. Rörelse och rytm blir oskiljaktiga aktörer i Selins starka färgkompositioner.

Ibland föreställer jag mig att hennes målningar går att lyssna till. De sprakar då nästan elektriskt av vitalitet. Den dova färgen blir en dramatisk och envis dov klang och varje dissonans lyser oväntat upp hela kompositionen.Det svänger, gnistrar och dånar om Selins måleri. Så återvänder jag till Mahdis keramiska skulpturer och studerar nyfiket alla små detaljer i ”Crawlers logotype”. Han har en bra känsla för ögonblickliga improvisationer där formen löses upp. Men i jämförelse med Selin är det stilla och tyst. Verken står där isolerade som på en ö mitt i rummet. Dialogen uteblir; den formlösa slumpen i keramikskulpturerna funkar inte ihop med de starka målningarna. Att visa Mahdi tillsammans med Selin känns mest som en ytlig curator-idé. För mycket skiljer i grunden.Jag har svårt att se en bärande tanke som förenar konstnärerna i den här utställningen. Men – missa inte Selins målningar!

- Thomas Millroth


*

Svenska Dagbladet, 2018-02-17:
Mörka motiv visar hur det är att dränkas av sin häst

Kazuo Shiraga hängde i ett rep över duken och målade med fötterna. Ana Mendieta skapade silhuetter med blod, jord, eld och vatten med kroppen som verktyg och gjorde avtryck i naturen. Yves Klein ”målade” inför publik – hans modeller kladdade färg direkt på varandra och tryckte sig sedan mot duken. Inom konsthistorien har kroppen länge varit en levande pensel.

Så är det även hos Julia Selin (född 1986). Hennes expressiva måleri har aldrig behövt staffliet. De gigantiska dukarna som nu visas på Konstakademien släpades tidigare runt i ateljén. Penslar, trasor och skrapor var här utbytta mot händer och fötter. Den tjocka, geléaktiga färgen byggdes upp lager på lager. Julia Selin slog igenom i samma ögonblick som hon debuterade på Galleri Flach 2014.

De koloritvariationer som då fanns i hennes konst har under tiden tyglats. Nu är det tjärliknande svart och blodrött som gäller. Eller kanske bara ljus och mörker - mest dunkelt faktiskt. Och en liten, liten ljusglimt i avgrunden. Måhända var det så det kändes när konstnären som ung fastnade under sin häst när den tappade balansen under ett bad i en tjärn. Hon berättar om det kritiska ögonblicket i katalogen. Det är kanske avståndet mellan gyttjebotten, hästryggen och dagsljuset ovan ytan som målningarna handlar om.
Julia Selins konst bottnar i den romantiska traditionen, dess landskap är känslans sång. De stora dukarna är olösta gåtor kring något svårdefinierbart. Naturen är bara en förevändning. Det är sublimt och kusligt, hemskt och vackert, lockande och frånstönade på en och samma gång.

Selin bekänner sig till att beundra den norske landskapsmålaren Peder Balke. I mitten av 1800-talet gestaltade han själens tillstånd genom extrema landskap i en gränslös isolering. Den brittiske kritikern Jonathan Jones skrev i Guardian en gång att "Balkes fantasi var isbunden, fryst i kontemplation av något i kanten av mänsklig erfarenhet". Något liknande skulle kanske sägas om Selins gåtfulla verk.

- Joanna Persman


*


Konsten.net 2018-02-13:
Julia Selin på Konstakademien

Julia Selins utställning ”Leap wade sink swim run fly creep” består av ett antal monumentala målningar i djupt röda och svarta toner. Färgen nästan droppar från verken och träffar besökaren likt en pil i bröstet. Högt upp på ena väggen hänger en liten målning med en måne som glöder olycksbådande. Motiven, om man nu kan tala om något faktiskt motiv, verkar vara hämtat ur naturen. Det är dock inte någon direkt avbildning utan istället ett försök att uttrycka hur naturen känns och upplevs. Det är inte kontemplativt utan nära inpå och kroppsligt. Tvärt emot böljande horisonter och fågelperspektiv är man som nedsänkt i mossar eller träsk, som om målningarna vore utsnitt av lavar eller gyttja.

Hennes debututställning på Galleri Flach 2014 tog konst-Sverige med storm. Sedan dess har Selin, bördig från Umeå, haft flera solo- och grupputställningar både i Sverige och internationellt. De flesta som skriver om henne fokuserar på processen, på hur hennes verk växer fram i ateljén. Selin målar på monumentala dukar på golvet. Med hela kroppen skjuter hon runt färgen tills den hamnar på rätt plats. Ofta finns det spår av armbågar, naglar eller fotavtryck kvar i färgen.

Även i utställningskatalogen för utställningen på Konstakademien är processen i fokus. Där skriver Henning Lundkvist om målningarnas liv i ateljén och hur de sedan övergår till livet efter, livet i utställningsrummet. En fantastisk text som bearbetar många frågeställningar om den konstnärliga processen i ateljén gentemot det färdiga verket i utställningsrummet, och som även fångar något unikt i Selins verk. För med hennes process i åtanke, det sätt på vilket hon målar med färgen som en förlängning av själva kroppen, upplevs konstverket som levande väsen. I ateljén får verket liv genom konstnären för att sedan visas upp i gallerirummet som ett index över en process.

Dock betyder inte målningarnas övergång från ateljé till utställningsrum att de på något vis upplevs som döda objekt i det senare. Så mycket lever de genom Julia Selins bemästrande av färgen. Hon använder sig helst av geléaktig och transparent färg som hon applicerar i tjocka lager. Målningarna blir tydligt fysiska – ur två olika aspekter. Dels genom sin materialitet, målarfärgens djupa fåror, skiftande yta och tydliga lukt. Men också genom spåren de bär av Selins egen kropp. På så vis får också hon evigt liv, förmedlat via målardukarnas yta. Och besökaren får ynnesten av att beskåda en evig process och ett måleri av högsta klass.

- Johanna Theander


*


Omkonst.se 2017-05-31:
Poetens delrapport

Det är i viss mån befogat att tala om ett nytt svenskt målarunder – en kraftfull ström av unga begåvade konstnärer, ofta kvinnor, som finner sin väg in i ett lyriskt och materialorienterat sökande. Ofta finns där även ett naturromantiskt anslag men då utan den tyngande nationalistiska symboliken. Exemplen är flertaliga med namn som Katrin Westman, Jenny Carlsson och som här Julia Selin.

Julia Selin gjorde en succéartad Stockholmsdebut för knappt tre år sedan (2014), då med ett flödande och jordigt måleri som knockade många av oss som inte stött på hennes verk tidigare. Nu återkommer hon med en mångfacetterad och poetisk presentation där även rent figurativa drag gör sitt intåg. Flödet är det samma, det måleriska självförtroendet likaså. Storformat som för ett antal år sedan skulle skrämt vilken ung konstnär som helst, kastar hon sig över utan synbar tvekan. Resultatet blir ofta moget och experimentellt.
     Julia Selin utsätter sig för risktaganden där omtagens offer avsätter naturliga spår och där det måleriska resultatet blir till en poetisk delrapport. Och kanske är det en av de viktigaste förmågorna en målare bör besitta: att behärska verkets linjära tidsflöde, dess början, mitt och många gånger skrämmande avslut.

Associationerna är flertaliga, ändå svävar man på målet när man försöker ringa in dem. Julia Selin gör bruk av en tradering utan uppenbara egennamn, utan specifika upphovskällor. I verken Acid raid och The sun sets, exempelvis, för hon materialexperimenten vidare mot positioner där utfallet balanseras på en knivsudd; ett misstag, ett dåligt moment, och den lavalikt trögflödande oljefärgen skulle becka igen. Professionell sensibilitet är vad som krävs. Linjespelets vibrato får inte bära smak av det syntetiska, av elpiano om liknelsen tillåts. Där måste finnas ett naturligt anslag som inte dränks av färgens tyngd och materia.

I de få figurativa inslagen vandrar Selin delvis en annan väg, mötande det eviga dilemmat av det igenkännbaras försvårande av den fria måleriska processen. Abstraktion och figuration är sällan såta vänner. Men verket Asicsger mersmak; kanske finns där en naivistisk snarare än en expressiv gestaltning, vilken skapar den nödvändiga förmedlingen mellan de två. Foten som i Terry Gilliams berömda blasfemi (Monty Python) markerar dödlig slutpunkt, har hos Julia Selin försetts med en löparsko, redo till avstamp och språng.

- Leif Mattsom

*


Sydsvenskan 2016-03-19:
Tröstande måleri

Julia Selin gör stora målningar med tjocka, smetade lager av oljefärg i murriga naturnyanser. Det som fascinerar i hennes abstrakta landskapsmåleri är bland annat hur den expressiva måleriska gesten kombineras med materialitet och kroppslighet: i skapandeprocessen kravlar hon omkring på duken och målar med pensel, trasa och händer. Här och var syns spår efter fingrar dragna i färgen. Det är som om förnimmelsen av kroppen i naturen kladdigt kalkerats på duken.

Många har jämfört Julia Selin med Andreas Eriksson. Men där det i Erikssons naturskildringar finns en eftertänksam vilsamhet och skönjbara vyer lite mer på håll, är Selins uttryck mer enträget och intensivt. Landskapen som hon hämtar inspiration från är ofta våtmarker och mossor, något som syns exempelvis i den monumentala ”Försvinnandet” (2015-16). Där anar man i den rödbrända koloriten en horisont, en gräns mellan luften och sankmarken. Detta är natur som förfall och avgrund, men också en påminnelse om den som uråldrig och bevarande, exemplifierat i träsket som en konserverande behållare.I den mest föreställande, lite mindre av målningarna, ”Ytan” (2016), syns en hand som sträcker sig ner mot vattenytan. Den skulle kunna vara en programförklaring. Jag uppfattar naturen hos Selin som både verklighet och idé: en fysisk, lagom mystisk plats att befinna sig i, men även gestaltad som evig och kaotisk, trösterik utom räckhåll från den teknifierade människan.

- Christine Antaya

*


DN 2014-09-04:
Tätt måleri i dialog med traditionen

Det är tätt och starkt, Julia Selins måleri. Som om tidiga expressiva landskapsmålare som Fanny Churberg eller August Strindberg hade dämpat färgskalan till brunsvart och låtit verken implodera.

Selin gick ut Konsthögskolan i Umeå förra året och det är en imponerande utställning hon gör på Galleri Flach i Stockholm (tom 27/9). Verken står i dialog med en tradition från 1800-talets landskapsmåleri till 1950-talets abstrakta expressionism – den senare inte minst eftersom Selin, liksom farbror Pollock, målar med duken utlagd på golvet. En position som ger kroppen ett annat rörelseschema under måleriakten än med duken upprätt.

Uttolkare av tidiga abstrakta målare betonade ofta den självutlevande akten, där färgen blir spår av konstnärens inre. Selin omformulerar denna känslans territorium på ett finstilt men rätt radikalt sätt. Målningarna blir istället kartläggningar av specifika tillstånd: Mossa som sviktar under fötterna, regnets olika riktningar.

Relationen mellan färgen som färg och färgen som bild av något annat utgör på samma sätt spänningsfältet i Christina Ekstrands utställning ”Övergång nödutgång” på S.P.G. (tom 20/9) strax intill. Lager och överlagringar, täta mönster och glipor i bildplanet, ett måleri som på ett likartat sätt aktiverar den återkommande frågan: Vad är det jag betraktar? Ett landskap, en känsla eller färg på duk?

- Milou Allerholm

*


Omkonst.se 2014-09-04:
Jorden vi ärvde

Om man inte upplysts om det skulle man knappast anat att utställningen "Marken sviktar" är en debut av en nyligen utexaminerad konstelev (Umeå konsthögskola 2013). Julia Selins massiva målningar – både till yta och struktur – uttrycker en mognad som säkerligen kan få väletablerade konstnärer att känna avundsjukans bittra smak.
    Det är mustigt, det är blankt, det är skirt, det är strävt. Som närläsningar av natur eller organiska tillstånd är målningarna mycket intressanta; de bärs av en autonomi man sällan ser på debutpresentationer.

Visst vilar det en behagfull retrokänsla över utställningen, fylld av verk som för ett trettiotal år sedan skulle kunnat signeras Per Kirkeby eller Anselm Kiefer. Och naturligtvis går det också att läsa in kopplingar till nordisk naturromantik från sent 1800-tal.
     Det organiskt relaterade och emotionellt syftande måleriet har visat sig förvånansvärt hållbart genom åren. Det dyker upp med viss regelbundenhet på både mindre och större gallerier. Men då rör det sig oftast om etablerade konstnärer som alltmer förädlat sina redskap (och ibland stagnerat under resans gång, det skall också sägas). 
     I dagsläget är det väl framför allt Andreas Eriksson man tänker på när det gäller utvecklandet av den organiskt måleriska formen. Hans jordiga och ofta konceptuellt färgade naturromantik har förmodligen inspirerat ett stort antal yngre konstnärer till att bemästra och förfina en av de svåraste tekniker som finns inom skapande konst: måleriet.

Julia Selin är inte blygsam, och varför skulle hon var det? Skalan, kraftfullheten och det konsekventa utförandet tyder på en vilja som inte sviktar. Förhoppningsvis finns här också ett sökande sinne som fortfarande är öppet inför kreativa misslyckanden, som också välkomnar blundern och fadäsen?
     För konstnärer i vardande kan det kanske låta som en kontraproduktiv eller tom retorik, men småningom inses möjligen att genvägar inte alltid leder till intressanta utposter. Längs de snirkliga skogsstigar som Julia Selin uppenbarligen valt att färdas står förmodligen mer att finna: strukturer, mönster, avlagringar, fukt och mylla. Det är där hon med sin uppenbara, konstnärliga talang bör tillåta sig att gå vilse ibland, eller åtminstone prova en eller annan lekfull omväg – allt för måleriets skull.

- Leif Mattson


*

Svenska Dagbladet, 2014-08-27:
Galleridebut som bränner till

Det är rätt kaxigt att öppna sin första separatuställning på ett kommersiellt galleri så som Julia Selin – född 1986, utbildad på Umeå konsthögskola – gör med en serie av fem riktigt stora målningar. Suget in i deras jordiga mörker utmed Flachs ena långvägg blir mäktigt. Konsthösten är här och när gallerisäsongen inleddes härom torsdagen var det med ett så stort och hungrigt vernissagemingel att galleriklustret kring Hudiksvallsgatan flankerades av foodtruckar.

I "Marken sviktar" är Julia Selins kolorit rödbrunaktig mot svart. Hennes måleri är kroppsligt, sinnligt och abstrakt. Man ser spår av fingrar som dragits genom såväl valkigt pastosa som transparenta, liksom laserade, färglager. Tittar man noga kan man hitta fotavtryck. Aningen att Naturen med stort N är en viktig referenspunkt infinner sig helt osökt. Varje generation upptäcker världen på nytt, men hade Julia Selin använt sig av gamla Beckersfärger hade de kunna haft etiketter som "krapplack", "sienna", "bränd umbra", och "grönjord".

"Marken" i utställningstiteln, är det skogarnas multnande botten, västerbottniska träsk, kanske komposterad humusfärgad förgänglighet i största allmänhet? Sak samma – naturen fortsätter sin comeback i samtidsmåleriet så som den gjort hos bland annat Andreas Eriksson, som ställde ut stort på Bonniers konsthall tidigare i år. Men jag skulle påstå att naturen hos Julia Selin är mer besjälad och romantisk, mer "tysk".

Ett flertal mindre målningar är mer koncentrerade, men också mer slutna, inte lika intensiva som de i XXL-format. När dukarna får vara omkring två gånger två meter bränner Julia Selins måleri till. Ytan ökar betydelsen, stort blir bra. Medan ögat villigt letar sig in i bildernas mörker kan tankarna vandra fritt till 1980-talet och dra sig till minnes konstsamlaren Fredrik Roos epok.

Det var länge sedan man såg något liknande på en galleridebut.

- Clemens Poellinger