Svenska Dagbladet, 2018-02-17:
Mörka motiv visar hur det är att dränkas av sin häst

Kazuo Shiraga hängde i ett rep över duken och målade med fötterna. Ana Mendieta skapade silhuetter med blod, jord, eld och vatten med kroppen som verktyg och gjorde avtryck i naturen. Yves Klein ”målade” inför publik – hans modeller kladdade färg direkt på varandra och tryckte sig sedan mot duken. Inom konsthistorien har kroppen länge varit en levande pensel.

Så är det även hos Julia Selin (född 1986). Hennes expressiva måleri har aldrig behövt staffliet. De gigantiska dukarna som nu visas på Konstakademien släpades tidigare runt i ateljén. Penslar, trasor och skrapor var här utbytta mot händer och fötter. Den tjocka, geléaktiga färgen byggdes upp lager på lager. Julia Selin slog igenom i samma ögonblick som hon debuterade på Galleri Flach 2014.

De koloritvariationer som då fanns i hennes konst har under tiden tyglats. Nu är det tjärliknande svart och blodrött som gäller. Eller kanske bara ljus och mörker - mest dunkelt faktiskt. Och en liten, liten ljusglimt i avgrunden. Måhända var det så det kändes när konstnären som ung fastnade under sin häst när den tappade balansen under ett bad i en tjärn. Hon berättar om det kritiska ögonblicket i katalogen. Det är kanske avståndet mellan gyttjebotten, hästryggen och dagsljuset ovan ytan som målningarna handlar om.

Julia Selins konst bottnar i den romantiska traditionen, dess landskap är känslans sång. De stora dukarna är olösta gåtor kring något svårdefinierbart. Naturen är bara en förevändning. Det är sublimt och kusligt, hemskt och vackert, lockande och frånstönade på en och samma gång.

Selin bekänner sig till att beundra den norske landskapsmålaren Peder Balke. I mitten av 1800-talet gestaltade han själens tillstånd genom extrema landskap i en gränslös isolering. Den brittiske kritikern Jonathan Jones skrev i Guardian en gång att "Balkes fantasi var isbunden, fryst i kontemplation av något i kanten av mänsklig erfarenhet". Något liknande skulle kanske sägas om Selins gåtfulla verk.


- Joanna Persman


*


Konsten.net 2018-02-13:
Julia Selin på Konstakademien

Julia Selins utställning ”Leap wade sink swim run fly creep” består av ett antal monumentala målningar i djupt röda och svarta toner. Färgen nästan droppar från verken och träffar besökaren likt en pil i bröstet. Högt upp på ena väggen hänger en liten målning med en måne som glöder olycksbådande. Motiven, om man nu kan tala om något faktiskt motiv, verkar vara hämtat ur naturen. Det är dock inte någon direkt avbildning utan istället ett försök att uttrycka hur naturen känns och upplevs. Det är inte kontemplativt utan nära inpå och kroppsligt. Tvärt emot böljande horisonter och fågelperspektiv är man som nedsänkt i mossar eller träsk, som om målningarna vore utsnitt av lavar eller gyttja.

Hennes debututställning på Galleri Flach 2014 tog konst-Sverige med storm. Sedan dess har Selin, bördig från Umeå, haft flera solo- och grupputställningar både i Sverige och internationellt. De flesta som skriver om henne fokuserar på processen, på hur hennes verk växer fram i ateljén. Selin målar på monumentala dukar på golvet. Med hela kroppen skjuter hon runt färgen tills den hamnar på rätt plats. Ofta finns det spår av armbågar, naglar eller fotavtryck kvar i färgen.

Även i utställningskatalogen för utställningen på Konstakademien är processen i fokus. Där skriver Henning Lundkvist om målningarnas liv i ateljén och hur de sedan övergår till livet efter, livet i utställningsrummet. En fantastisk text som bearbetar många frågeställningar om den konstnärliga processen i ateljén gentemot det färdiga verket i utställningsrummet, och som även fångar något unikt i Selins verk. För med hennes process i åtanke, det sätt på vilket hon målar med färgen som en förlängning av själva kroppen, upplevs konstverket som levande väsen. I ateljén får verket liv genom konstnären för att sedan visas upp i gallerirummet som ett index över en process.

Dock betyder inte målningarnas övergång från ateljé till utställningsrum att de på något vis upplevs som döda objekt i det senare. Så mycket lever de genom Julia Selins bemästrande av färgen. Hon använder sig helst av geléaktig och transparent färg som hon applicerar i tjocka lager. Målningarna blir tydligt fysiska – ur två olika aspekter. Dels genom sin materialitet, målarfärgens djupa fåror, skiftande yta och tydliga lukt. Men också genom spåren de bär av Selins egen kropp. På så vis får också hon evigt liv, förmedlat via målardukarnas yta. Och besökaren får ynnesten av att beskåda en evig process och ett måleri av högsta klass.

- Johanna Theander


*


Omkonst.se 2017-05-31:
Poetens delrapport

Det är i viss mån befogat att tala om ett nytt svenskt målarunder – en kraftfull ström av unga begåvade konstnärer, ofta kvinnor, som finner sin väg in i ett lyriskt och materialorienterat sökande. Ofta finns där även ett naturromantiskt anslag men då utan den tyngande nationalistiska symboliken. Exemplen är flertaliga med namn som Katrin Westman, Jenny Carlsson och som här Julia Selin.

Julia Selin gjorde en succéartad Stockholmsdebut för knappt tre år sedan (2014), då med ett flödande och jordigt måleri som knockade många av oss som inte stött på hennes verk tidigare. Nu återkommer hon med en mångfacetterad och poetisk presentation där även rent figurativa drag gör sitt intåg. Flödet är det samma, det måleriska självförtroendet likaså. Storformat som för ett antal år sedan skulle skrämt vilken ung konstnär som helst, kastar hon sig över utan synbar tvekan. Resultatet blir ofta moget och experimentellt.
     Julia Selin utsätter sig för risktaganden där omtagens offer avsätter naturliga spår och där det måleriska resultatet blir till en poetisk delrapport. Och kanske är det en av de viktigaste förmågorna en målare bör besitta: att behärska verkets linjära tidsflöde, dess början, mitt och många gånger skrämmande avslut.

Associationerna är flertaliga, ändå svävar man på målet när man försöker ringa in dem. Julia Selin gör bruk av en tradering utan uppenbara egennamn, utan specifika upphovskällor. I verken Acid raid och The sun sets, exempelvis, för hon materialexperimenten vidare mot positioner där utfallet balanseras på en knivsudd; ett misstag, ett dåligt moment, och den lavalikt trögflödande oljefärgen skulle becka igen. Professionell sensibilitet är vad som krävs. Linjespelets vibrato får inte bära smak av det syntetiska, av elpiano om liknelsen tillåts. Där måste finnas ett naturligt anslag som inte dränks av färgens tyngd och materia.

I de få figurativa inslagen vandrar Selin delvis en annan väg, mötande det eviga dilemmat av det igenkännbaras försvårande av den fria måleriska processen. Abstraktion och figuration är sällan såta vänner. Men verket Asicsger mersmak; kanske finns där en naivistisk snarare än en expressiv gestaltning, vilken skapar den nödvändiga förmedlingen mellan de två. Foten som i Terry Gilliams berömda blasfemi (Monty Python) markerar dödlig slutpunkt, har hos Julia Selin försetts med en löparsko, redo till avstamp och språng.

- Leif Mattsom


*


Sydsvenskan 2016-03-19:
Tröstande måleri

Julia Selin gör stora målningar med tjocka, smetade lager av oljefärg i murriga naturnyanser. Det som fascinerar i hennes abstrakta landskapsmåleri är bland annat hur den expressiva måleriska gesten kombineras med materialitet och kroppslighet: i skapandeprocessen kravlar hon omkring på duken och målar med pensel, trasa och händer. Här och var syns spår efter fingrar dragna i färgen. Det är som om förnimmelsen av kroppen i naturen kladdigt kalkerats på duken.

Många har jämfört Julia Selin med Andreas Eriksson. Men där det i Erikssons naturskildringar finns en eftertänksam vilsamhet och skönjbara vyer lite mer på håll, är Selins uttryck mer enträget och intensivt. Landskapen som hon hämtar inspiration från är ofta våtmarker och mossor, något som syns exempelvis i den monumentala ”Försvinnandet” (2015-16). Där anar man i den rödbrända koloriten en horisont, en gräns mellan luften och sankmarken. Detta är natur som förfall och avgrund, men också en påminnelse om den som uråldrig och bevarande, exemplifierat i träsket som en konserverande behållare.I den mest föreställande, lite mindre av målningarna, ”Ytan” (2016), syns en hand som sträcker sig ner mot vattenytan. Den skulle kunna vara en programförklaring. Jag uppfattar naturen hos Selin som både verklighet och idé: en fysisk, lagom mystisk plats att befinna sig i, men även gestaltad som evig och kaotisk, trösterik utom räckhåll från den teknifierade människan.

- Christine Antaya


*


DN 2014-09-04:
Tätt måleri i dialog med traditionen

Det är tätt och starkt, Julia Selins måleri. Som om tidiga expressiva landskapsmålare som Fanny Churberg eller August Strindberg hade dämpat färgskalan till brunsvart och låtit verken implodera.

Selin gick ut Konsthögskolan i Umeå förra året och det är en imponerande utställning hon gör på Galleri Flach i Stockholm (tom 27/9). Verken står i dialog med en tradition från 1800-talets landskapsmåleri till 1950-talets abstrakta expressionism – den senare inte minst eftersom Selin, liksom farbror Pollock, målar med duken utlagd på golvet. En position som ger kroppen ett annat rörelseschema under måleriakten än med duken upprätt.

Uttolkare av tidiga abstrakta målare betonade ofta den självutlevande akten, där färgen blir spår av konstnärens inre. Selin omformulerar denna känslans territorium på ett finstilt men rätt radikalt sätt. Målningarna blir istället kartläggningar av specifika tillstånd: Mossa som sviktar under fötterna, regnets olika riktningar.

Relationen mellan färgen som färg och färgen som bild av något annat utgör på samma sätt spänningsfältet i Christina Ekstrands utställning ”Övergång nödutgång” på S.P.G. (tom 20/9) strax intill. Lager och överlagringar, täta mönster och glipor i bildplanet, ett måleri som på ett likartat sätt aktiverar den återkommande frågan: Vad är det jag betraktar? Ett landskap, en känsla eller färg på duk?

- Milou Allerholm


*


Omkonst.se 2014-09-04:
Jorden vi ärvde

Om man inte upplysts om det skulle man knappast anat att utställningen "Marken sviktar" är en debut av en nyligen utexaminerad konstelev (Umeå konsthögskola 2013). Julia Selins massiva målningar – både till yta och struktur – uttrycker en mognad som säkerligen kan få väletablerade konstnärer att känna avundsjukans bittra smak.
    Det är mustigt, det är blankt, det är skirt, det är strävt. Som närläsningar av natur eller organiska tillstånd är målningarna mycket intressanta; de bärs av en autonomi man sällan ser på debutpresentationer.

Visst vilar det en behagfull retrokänsla över utställningen, fylld av verk som för ett trettiotal år sedan skulle kunnat signeras Per Kirkeby eller Anselm Kiefer. Och naturligtvis går det också att läsa in kopplingar till nordisk naturromantik från sent 1800-tal.
     Det organiskt relaterade och emotionellt syftande måleriet har visat sig förvånansvärt hållbart genom åren. Det dyker upp med viss regelbundenhet på både mindre och större gallerier. Men då rör det sig oftast om etablerade konstnärer som alltmer förädlat sina redskap (och ibland stagnerat under resans gång, det skall också sägas). 
     I dagsläget är det väl framför allt Andreas Eriksson man tänker på när det gäller utvecklandet av den organiskt måleriska formen. Hans jordiga och ofta konceptuellt färgade naturromantik har förmodligen inspirerat ett stort antal yngre konstnärer till att bemästra och förfina en av de svåraste tekniker som finns inom skapande konst: måleriet.

Julia Selin är inte blygsam, och varför skulle hon var det? Skalan, kraftfullheten och det konsekventa utförandet tyder på en vilja som inte sviktar. Förhoppningsvis finns här också ett sökande sinne som fortfarande är öppet inför kreativa misslyckanden, som också välkomnar blundern och fadäsen?
     För konstnärer i vardande kan det kanske låta som en kontraproduktiv eller tom retorik, men småningom inses möjligen att genvägar inte alltid leder till intressanta utposter. Längs de snirkliga skogsstigar som Julia Selin uppenbarligen valt att färdas står förmodligen mer att finna: strukturer, mönster, avlagringar, fukt och mylla. Det är där hon med sin uppenbara, konstnärliga talang bör tillåta sig att gå vilse ibland, eller åtminstone prova en eller annan lekfull omväg – allt för måleriets skull.

- Leif Mattson



*

Svenska Dagbladet, 2014-08-27:
Galleridebut som bränner till

Det är rätt kaxigt att öppna sin första separatuställning på ett kommersiellt galleri så som Julia Selin – född 1986, utbildad på Umeå konsthögskola – gör med en serie av fem riktigt stora målningar. Suget in i deras jordiga mörker utmed Flachs ena långvägg blir mäktigt. Konsthösten är här och när gallerisäsongen inleddes härom torsdagen var det med ett så stort och hungrigt vernissagemingel att galleriklustret kring Hudiksvallsgatan flankerades av foodtruckar.

I "Marken sviktar" är Julia Selins kolorit rödbrunaktig mot svart. Hennes måleri är kroppsligt, sinnligt och abstrakt. Man ser spår av fingrar som dragits genom såväl valkigt pastosa som transparenta, liksom laserade, färglager. Tittar man noga kan man hitta fotavtryck. Aningen att Naturen med stort N är en viktig referenspunkt infinner sig helt osökt. Varje generation upptäcker världen på nytt, men hade Julia Selin använt sig av gamla Beckersfärger hade de kunna haft etiketter som "krapplack", "sienna", "bränd umbra", och "grönjord".

"Marken" i utställningstiteln, är det skogarnas multnande botten, västerbottniska träsk, kanske komposterad humusfärgad förgänglighet i största allmänhet? Sak samma – naturen fortsätter sin comeback i samtidsmåleriet så som den gjort hos bland annat Andreas Eriksson, som ställde ut stort på Bonniers konsthall tidigare i år. Men jag skulle påstå att naturen hos Julia Selin är mer besjälad och romantisk, mer "tysk".

Ett flertal mindre målningar är mer koncentrerade, men också mer slutna, inte lika intensiva som de i XXL-format. När dukarna får vara omkring två gånger två meter bränner Julia Selins måleri till. Ytan ökar betydelsen, stort blir bra. Medan ögat villigt letar sig in i bildernas mörker kan tankarna vandra fritt till 1980-talet och dra sig till minnes konstsamlaren Fredrik Roos epok.

Det var länge man såg något liknande på en galleridebut.

- Clemens Poellinger