All photos by Fredrik Åkum
Följ en insekt till världens ände
Julia Selin & Matti Sumari
Träsk har en problematisk konsistens som inte håller för beträdande. Dess slafsiga natur är svår att kategorisera. Slem är även det ett obestämt ting, en avvikande substans. Det fysikaliska tillståndet hos slem är varken fast eller flytande, precis som träsk varken är vatten eller jord, utan en potentiellt farlig kombination av båda. Slem har associerats med exkrement och har ofta benämnts som den form i vilken djävulen existerar. I Dantes ‘Den gudomliga komedin’ från 1300-talet benämns floden Styx som ett träsk i den femte cirkeln av den undre världen (inte den tionde som borgmästaren i New York hävdade i filmen ‘Ghostbusters II’ från 1989, för att förklara var den massiva floden med spökslem kom ifrån). I ‘Den gudomliga komedin’ fastnar de fördömda själarna i Styx slem, där de vreda slåss mot varandra i tjock dimma medan de som bär på agg sjunker till den slemmiga botten, för evigt mumlandes sin bitterhet. Ur detta stiger luftbubblorna upp till ytan.
Röta kan förvandla fast material till slemmig gegga. Bakterier på soptippar i Bangladesh och Japan har utvecklats till att livnära sig på att bryta ner plasten som slängts till en oigenkännbar sörja.
Slem är också liv. I ett oansenligt dike vid en hårt trafikerad väg fylls vattnet av slemmiga grodägg och andra levande varelser. (En natt ligger kanske dikets vattenyta helt stilla och reflekterar en stjärna som är 40 miljoner kilometer bort). I en tjärn någonstans föds varje natt flera tusen myggor och på bottnen av den tjärnen ligger kanske en död älg som gick igenom isen föregående vinter. Dess ruttnande kropp ligger bredvid en ketchupflaska i plast från 1988.
En snigel som kryper över ett betongfundament lämnar efter sig spår i form av en slemmig skrift ingen kan tyda.
I utställningen på Trollhättans Konsthall har Julia Selin och Matti Sumari försökt närma sig omvärlden genom att se på den med rötans eller slemmets logik, alltings upplösning eller genom ögonen på en flygande mal som under en kort stund lever sitt liv mellan två trädstammar någonstans.
Julia Selin arbetar med måleri i stora format. Hennes målningar kan beskrivas som ”nattmålningar”: målningar som fördjupar sig i ett nattligt sinnestillstånd och som leder in i en kroppslig, sensitiv och känslomässig värld. Hon använder sig av kroppsminnen, hur det till exempel känns att gå över en myr eller genom en mörk skog eller hur regnet faller mot ansiktet. Hon målar med penslar, skrapor, trasor och med bara händerna. Spår av måleriakten är tydlig i slutresultatet. Färgens riktning styrs av formatet på duken, två stammar på var sin sida styr färgens riktning, en viss lutning vid trädets rot.
Matti Sumari arbetar skulpturalt med förädling av upphittat material som huvudsakligt stoff. Verken raffineras fram ur restprodukter, som dumpats i staden. Råvarorna är det urbana slagget som dyker upp i hans omgivning: plywood, paraboler, slängda replikor av designmöbler. Allt omformas. Formerna i skulpturerna hämtar Sumari bl. a. från mikroskopbilder av nyupptäckta arter av bakterier och svamparter som kan livnära sig genom att bryta ner plast.
På Trollhättans konsthall möts konstnärerna för första gången i en större gemensam utställning där deras två världar sammanfogas.